Det är tio år sen hon skrev på svenska sist. Och Louise Hoffsten i par med Peter LeMarc är inte dumt alls, de har skrivit mycket av låtarna ihop. Det låter mycket Peter LeMarc! Men musiken är som hon själv uttryckt det, ”americana på svenska”, här frodas slidegitarr, bluesmunspel och mandolin. Riktigt svängigt förstås, men ofta sådär eftertänksamt vackert som bara Louise Hoffsten kan.
    En väldigt gripande låt är Vem av oss två, om den komplicerade relationen till den nya partnerns barn. Det är så svidande och rakt uttryckt.

Tog jag något ifrån dig?
Något som betydde allt?
Har jag stulit din stjärna?
Tagit ditt socker och salt?

Viskande enkel sång, med ett klagande munspel i bakgrunden. Ah, det är riktigt bra! Jag tycker om skivan, även om den ibland blir väldigt mycket sån musik som spelas i P4. Men så är några av låtarna så starka, fyllda med glädje och attityd. Vardagstexter, men med skimmer. Ett vardagligt liv är också speciellt.
(071116)

Viola Grafström
Min djupaste längtan
(David Media)
Violas röst har en helt egen karaktär och musiken blir just därför så speciell. Nya skivan är lovsång i väldigt avskalad tappning. Hennes enkla texter har fått en inramning med banjo, gitarr, fiol och flöjter, jag tänker Alison Krauss eller irländsk folkmusik. Till mycket stor del är detta förstås producenten Paul Börjessons förtjänst. Och så är det Violas sång, med skarvar och allt i behåll, hon sjunger modigt och urvackert.
(071116)

Michael W Smith
It’s a wonderful Christmas
(Reunion/Naxos)
Han håller inte igen när han gör julmusik, Michael W Smith. Kristna popens superstar och helyllekille tycker om stråkar och stora svulstiga orkesterarrangemang. Följaktligen är hans tredje julskiva inspelad med 65-mannaorkester och fyra körer. Inga gamla julstandards, nästan allt är nyskrivet (inklusive en duett med Idol-finalisten Mandisa). Jag tycker inte att låtarna fastnar, men på sista spåret All year long får man i alla fall lite bjällror. Vi hårdnackade julskive-fans vill ha bjällror.
(071116)

Malin Foxdal
Jag längtade
(Blue Sparrow/SonyBMG)
I Malin Foxdals svenska folkmusik finns en svärta, vilket hörs i titelspåret. När hon sjunger ”Då sitter jag i ensamhet och stillar mig med gråt”, tar Pelle Lindströms munspel över och låten förvandlas till blues. Genom sitt val av medmusikanter (Göran Wennerbrandt på dobro, Esbjörn Hazelius på cittern m fl) förändras hennes svenska folkmusik, får stänk av americana eller till och med country. Jordigt och skirt samtidigt låter det. Malin Foxdal sjunger dessutom helt makalöst bra, varje ord, varje stavelse får sin egen tolkning.
(071116)

Birgit Lindberg/Anders Färdal Quartet
A second thought
(Konfonium/CDA)
Med sin andra skiva går pianisten Birgit Lindberg och gitarristen Anders Färdal vidare och gör mestadels eget material. Birgit Lindberg var pianolärare i många år, men satsar nu på spelandet fullt ut. Hon och Anders Färdal spelar i sin kvartett med trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay och basisten Fredrik Jonsson, deras musik är luftig och samspelt svängande. Inte nydanande direkt, men behaglig att lyssna till.
(071116)

Elysion
Your own fairytale
(Naxos)
De klassiskt skolade sångarna Hannah Holgersson och Anders Mårtensson bildar Elysion. Duon var med i melodifestivalen 2006 och sjöng sången Golden star, en blandning av opera och pop. Bakom projektet står kompositören Mikael Anderfjärd. Musiken på skivan låter mycket Sarah Brightman eller Andrea Bocelli, det är en väldigt speciell genre som många älskar att hata. Kungliga Filharmonikerna ackompanjerar sångerna och det låter inte så lite filmmusik om det hela. Jag kan på ett sätt köpa grejen (okej, dramatiskt, okej, smäktande) men texterna är bara för mycket. Ett rent osannolikt staplande av floskler!
(071116)

Jaqee
Nouvelle d’amour
(Enjoyu Sounds/BAM)
Här låter göteborgssoultjejen Jaqee helt annorlunda än på debuten Blaxalixious. Mycket mindre hiphopsoul, och istället hör vi folk/rock/reggae. Till stor del beror det nog på samarbetet med gitarristen Mattias Hellberg (Hederos/Hellberg, Hellacopters). Jag tycker det är uppfriskande med en artist som vägrar följa utstakade spår (hon skulle ju bli Sveriges soul-R&B-drottning) och går sin egen väg. I Zion hör vi Emmylou Harris-tongångar, Banjo Lullaby låter som att den är inspelad på stranden i Västindien. Varje låt överraskar och det kunde nog bli väldigt spretigt om inte Jaqees säregna jazzröst höll ihop allt.
(071116)

Äntligen har han tagit examen, den vanartige gossen från A college dropout. Och han gör det med en skiva som är väldigt bra. Ännu en gång. Graduation lever väl inte riktigt upp till de två briljanta föregångarna, men han är ju ändå en så pålitlig hit-leverantör. Han har också ett minst sagt stabilt självförtroende, som när han öppnar Champion (favorit!) med en Steely Dan-sampling från Kid Charlemagne, där Donald Fagen sjunger ”did you realize that you are a champion in their eyes?” och Kanye svarar ”Yes I did” och sen skryter en hel låt om vägen till sin framgång.
    Som vanligt är han inte den starkaste och bästa rapparen, men texterna är roliga, som när han klagar lite på skivbolagskompisen Jay-Z i Big Brother. Annars är det den vanliga blandningen av politiskt medvetenhet och betraktelser över hur mycket kul man kan köpa för pengar. Även om han i Can’t tell me nothing har de självkritiska raderna: ”I had a dream I could buy my way to heaven / when I awoke I spent that on a necklace / I told God I’d be back in a second / Man, it’s so hard not to act reckless”.
    Musikaliskt är skivan lättlyssnad, han är inte lika tung och hård som konkurrenten 50 Cent (som släppte sin platta samtidigt och sa att han skulle sluta om han inte sålde bättre än West. Det tog han snabbt tillbaka). Det är samplingar av tyska Can och Daft Punk, Michael Jackson och Laura Nyro. John Legend är tillbaka bakom körmicken och Mos Def och Lil Wayne gästrappar. Stabilt svängigt och melodiöst låter det. Jag är nyfiken på vad den nyexaminerade Kanye West tar vägen härnäst.
(070920)

Dana Cooper, Annika Fehling
Visby, Texas
(Rootsy/BAM)
Cooper är från Nashville, Fehling bor i Visby. De är båda goda låtskrivare och artister, som säkert syns på många singer-songwriterscener. Den här skivan låter som en dokumentation av en konsert. Det är enkelt producerat, bara två sångare med varsin gitarr, nästan så jag hoppade till när det dök upp ett munspel på en låt. Visst är det jättefint att lyssna till, men jag saknar faktiskt den där producenten som hade kunnat bygga lite stämningar och jag hade gärna hört lite fler instrument. Nu blir det lite väl lika och lågmält. Men House of the garden är en vacker sång, med viskande duettsång och plockande gitarr.
(070920)

The Master’s Voice
Live in Stockholm 2007
(DVD)
En liveinspelning med Stockholmskören där de verkligen har satsat på att få en snygg film, med coola klipp (många klipp!) och snyggt ljus och många effekter. Självklart kan TMV sjunga jättebra, de har sin stil och håller den. Rent, snyggt, lagom power. Flera riktigt bra egna låtar och några gospelcovers. Kören jobbar på att hålla engagemanget igång, de har levande ansikten och ser väldigt glada ut. Men det hettar inte till och jag saknar kontakt mellan publik och kör, kanske hade det blivit ännu mer live-känsla om man ibland pratat med publiken mellan låtarna, jobbat på att få mer gudstjänstatmosfär. Sen är väl inte publiken den roligaste, men det kan jag inte skylla på kören. Publiken borde ha jobbat lite mer tillbaka helt enkelt …
(070920)

Donald Lawrence &
The Tri-City Singers
Finale
(EMI Gospel/Naxos)
När denna makalösa kör till slut läggs ner bjuds vi på en konsert i två akter, båda finns på en CD och en dvd. Kören gör sina största hits (vilken hitparad de har!!) och framför dem både med sina egna solister, och med gästartister som Walter Hawkins, Karen Clark-Sheard och LaShun Pace. För dem som tycker att gospel är ”skrikigt och falskt och låter likadant” är det här faktiskt ett utmärkt köp. Man får hela bredden från välsjungna ballader – där kören lätt växlar mellan gospelpower och kammarkör – och uptempo. Allt låter faktiskt hur bra som helst och med stark närvaro. Jag känner det som att jag är där, och sjunger med i alla låtar.
(070920)

Suzy Bogguss
Sweet danger
(Loyal Dutchess/Border)
Före detta countrystjärna (hon har varit artist på Dollywood, sålt platina i USA och vunnit flera fina country music awards ) som idag gör en mer jazzpoppig musik. Jag gillar henne riktigt mycket, hon har personlighet som gör avtryck i varje ton och hon skriver bra låtar. Sen att hon väljer att göra en cover på Chicagos If you leave me now… nå, hon sjunger i alla fall mycket roligare än Peter Cetera.
(070920)

Jan Lundgren, Gustaf Sjökvists Kammarkör, Lars Danielsson
Magnum mysterium
(ACT/BAM)
Som en hyllning till musikälskaren Ingmar Bergman har Jan Lundgren spelat in en skiva där hans jazzpianospel möter klassisk körmusik av tidiga mästare som Orlando di Lasso eller Monteverdi. Det blir ofantligt vilsamt. Perfekt musik i en stressig vardag, men långt ifrån New-Age-muzak. Jag minns plötsligt Jan Garbarek och Hilliard Ensembles skiva Officium där kontrasterna var ännu större, mellan spräckig saxofon och medeltida klanger. Här krockar inget utan allt bygger en finstämd ljudmatta. Det är bra så.
(070920)

Loreena McKennitt
Nights from the Alhambra
(Quinlan Road/Rootsy)
Den kanadensiska sångerskan/harpisten/pianisten framför sina låtar på en konsert i Karl V:s renässanspalats Alhambra i Spanien. Förutom en dubbel-cd får man med en dvd från konserten. Musiken är vacker och mystisk och suggestiv, med det irländska uppblandat med oud, vevlira, elgitarr och cello, och så McKennitts eteriska röst svävande ovanför. Men framför allt är miljön så vacker. Att titta på filmens frossande i Alhambras makalösa arkitektur samtidigt som man lyssnar är härligt. Såna färger, både i musik och bild.
(070920)

”And I am telling you, I’m not going
You’re the best man I’ll ever know
There’s no way I can ever go […]
And you, you’re gonna love me!”

Scenen där före detta Idol-tävlande Jennifer Hudson i rollen som Effie White, med tårarna strömmande nerför kinderna sjunger och tigger att hennes älskare och manager ska låta henne stanna är ofattbart stark i filmen Dreamgirls. Ursprungligen är filmen en Broadwaymusikal, med handlingen kretsande kring gruppen Supremes (här kallad the Dreams) och deras väg från lokala talangjakter till världsberömda storheter. Effie White har den bästa rösten, men är för kraftig, för lynnig och svårstyrd, så hon sparkas och Deena Jones (Diana Ross …) med ett ”vitare”, mer poppigt sound får sjunga lead istället.
   I originalversionen av Dreamgirls spelades Effie White av Jennifer Holliday, som blivit världsberömd för sin tolkning av And I am telling you… jätteballaden som i talangjakter är varje jurys fasa. En makalös sång som finns i ofattbart många usla versioner, inklusive 11-åriga Bianca Ryan som vann ”America got talent” med sin röststarka, men knappast fullödiga, version av låten. Men Jennifer Hudson, oh my God. Hon är värd varje krona för skivan, som väl i sanningens namn inte riktigt matchar den Motown-musik den vill skildra. Beyoncé Knowles sjunger kanske lite för bra för att vara trovärdig som Diana Ross, men hennes Listen är bland det bästa jag hört henne göra.
   Men skivan är Jennifer Hudsons. Hör henne i Love you I do, i I am changing och One night only och i den upprörande grälscenen It’s all over där Effie kommer försent till repet för att upptäcka att en ersättare tagit hennes plats. Jennifer Hudson sjunger så knogarna vitnar. Hon sliter hjärtat ur kroppen. Det är alldeles underbart.

Big Street
Acoustic kindergarten
(Ezra)
Ett gäng kristna musikhögskolekillar från Göteborg spelar slick jazz/pop med influenser från rock och det de själva kallar ”westcoast smoothie”. En rökig jazztrumpet ligger långt fram i ljudbilden och flera låtar är riktigt bra. Gruppen vinglar lite mellan gitarrpop och Donald Fagen-västkust, men jag gillar slicka Stay med kul sång (lite Fibes Oh Fibes! över den låten). Texterna har man inte nån vidare hand med, jämfört med det skickliga musikhanterandet. De känns rätt yxiga och fulla med nödrim.

Lavender Diamond
Imagine our love
(Rough Trade/Border)
”Oh, I must be on the side of the Lord
But I don’t know if I’m inside or I’m outside”.
Becky Stark i Lavender Diamond skriver barnsligt naiva men väldigt fyndiga texter. Hon påminner om Maria McKee med sin starka sångröst (går upp i höga operalägen som ingenting) och sitt teatrala utspel. Pop på en kabarét-scen! Hon överraskar hela tiden, låtarna är enkelt uppbyggda, ofta bara vers och refräng eller bara en massa verser. Men gärna med full stråkorkester mot slutet som bygger och bygger. Originellt och urvackert.

Andreaz Hedén, Gösta Rundqvist
If I can stop one heart
from breaking
(Compunctio/Hemlandssånger)
Två jazzpianister möts på Nya Slottet Bjärka-Säby för att göra varsin halvtimmes solokonsert. Jag läser att de spelar efter att poeten Ylva Eggehorn hållit föredrag om att ”skönheten ska frälsa världen”. Och det här är musik som är i sanning skön. Så vackert, så fullblodigt och lyriskt. Gösta Rundquist, den äldre av de två, har så många färger i sitt spel, jazznerven är tydligast hos honom, medan Andreaz Hedén spelar luftigare, med en Arvo Pärts återhållsamhet i vissa partier. När jag lyssnar är jag på plats i slottets rotunda, får bara vila till en stunds musik som talar och lyssnar.

Ulla-Carin Börjesdotter, Sara Lindvall Nyberg m fl
Förgängelsen är havande med nåd
(MEK Musikverkstad)
Det här är en psalmskiva tycker jag. All musik är skriven av Mattias Ekström Koij, som till vardags är kyrkomusiker i Stockholm. Han har tonsatt texter av mer okända psalmförfattare och kända, som biskop Jonas Jonsson. Musiken framförs till piano och cello, ibland med andra instrument som tin whistle eller kyrkorgel eller gitarr. De flesta sångerna är oerhört mollstämda, men det är vackra texter, som gjorda för sinnesrogudstjänst eller helgsmål eller kanske en begravning. Ulla-Carin Börjesdotter sjunger helt fantastiskt fint, hon förmår uttrycka så mycket med varje skiftning i sin ljusa sopran. Hennes sång till ett litet barn som har dött är hjärtskärande vacker.

Meloscope
Re: Someone lost
(Kopasetic/CDA)
Jazztrummisen Peter Danemo spelar med de flesta, ofta med sin egen nonett. Här har han slagit följe med basisten Christian Spering och saxofonisterna Cennet Jönsson och Joakim Milder. De säger sig ha längtat efter ett intimare uttryck, en mindre grupp. Skivan är en liveinspelning, men känns väldigt koncentrerad. Den mesta musiken har Peter Danemo skrivit, en del har man skrivit alla fyra tillsammans. Jag känner den där stillheten och koncentrationen i de flesta av styckena. Jag höll på att skriva ”sångerna”, men det är lite så det känns, som fyra röster som samtalar. Ibland väldigt arrangerat som i Major Minor, där varje instrument har en tydlig stämma och känslan är klassisk stråkkvartett. Ibland hur yvigt som helst. Alltid intressant.

Jon Redfern
May be some time
(Reveal/Hemifrån)
Jon Redfern härstammar från Kina och England. Hans musik har en touch av flera världar, framför allt känns det som att han har instrumenterat väldigt rikt. Många olika instrument ryms, det är stråkar och brass och klockspel och österländska slagverk. Men han skriver verkligen snygga låtar och arrangemangen är välgjorda – ibland udda. Detta är hans debutskiva och jag tycker om den. Han gör intelligent musik, med influenser från Peter Gabriel och Pink Floyd, likaväl som klassiska kompositörer som Steve Reich. Bra sångare är han också, med nyanserade texter.

Tye Tribbett kommer från Camden, New Jersey och kallas på gospelsiten gospelflava.com för ”underbarn” och ”the fastest rising artist in this business”. Med sin unga kör Greater Anointing har Tribbett sjungit bakgrund till en mängd artister (de är bland annat med på ett av Prince of Egypt-soundtracken.) Victory Live är deras andra skiva, inspelad i en kyrka i Philadelphia. Tye Tribbett har skrivit de flesta av skivans 16 spår, och jag måste säga att han är musikaliskt väldigt omväxlande. Här finns mycket rock (I want it back, No other choice), traditionell hymn (Who else but God, Sinking) och uptempogospel (Still have joy). Men också otippat, keltisk-influerade Hallelujah to your name och intrikata – lyssna på kompet och försök hänga med i det återkommande riffet – Everything will be alright. Det är väldigt omväxlande musik han gör och bandet spelar tungt svängigt och kören sjunger alla stilar lika bra. Det här tycker jag är närmast nyskapande. Härligt att höra en gospellåt som börjar till en ensam elgitarr eller höra solister som kan sjunga rakt och enkelt, likaväl som de wailar som en Beyoncé. Kolla in den här skivan!
(070115)

Tragedy
Princess cut
(EMI/Naxos)
Cool amerikansk rappare i ”Holy Hiphop”-genren. La Toya ”Tragedy” Burns gör sin debut här och det med pondus. Bästa låten ligger först, The man upstairs, sämsta ligger sist, Dear John – den är ett brev till hennes kommande, ännu okände, äkta man. I Video vixen ifrågasätter hon de många lättklädda brudarna på MTV. Men även om jag tycker hon rappar svängigt, går skivan mig oberörd förbi.
(070115)



Under byen
Samme stof som stof
(Morningside/Playground)
Dansk popgrupp i stuk The Knife/Stina Nordenstam. Gruppen har hyllats internationellt, trots att de sjunger på danska. Henriette Sennenvaldt heter sångerskan som faktiskt låter rätt mycket som ”Björk insvept i en filt”, så luddigt och diffust gömmer sig sången i musiken. Sättningen är rätt originell, cello och såg (!) ingår, men ingen elgitarr. De två trummisarna gör mycket för svänget, men jag faller inte platt. Lite mera melodier hade inte skadat.
(070115)



Jim Tomlinson & Stacey Kent
The lyric                      
(O+music/Naxos)
Ah, jag är svag för sån här glansig, välspelad jazz. Tenorsaxofonisten Jim Tomlinson är gift med sångerskan Stacey Kent, som här medverkar på de flesta spåren. Hon sjunger med sin mycket karakteristiska röst, ljus, lätt beslöjad, lätt som en fjäder. Det behövs inte mer än så för att tolka standards som Stardust, I’ve grown accustomed to her face eller Corcovado. Hennes frasering och självklara timing delar hon med sin make och det är många gånger på skivan som de känns som samma röst – saxofonen tar över sången och fortsätter berätta.
(070115)

Magnus Bergman
Reflektor                     
(Belpid)
Magnus Bergman är musikaliskt mångsysslande, och spelar det mesta på sin andra skiva. Svårt att definiera hans musik, det känns litegrann som Robert Broberg, särskilt med de kluriga texterna. Texterna fattar man inte alltid direkt, jag blir sittande och funderar länge på vad han menar egentligen … Singer-songwriter med ett rätt rockigt anslag, och jag får en stark känsla av att det här funkar bäst live.
(070115)



Blåeld
Aurora                     
(Footprint/CDA)
Gotländska Lisa Löfgren står i spetsen för göteborgsbandet Blåeld, och har skrivit det mesta av materialet. Gruppen spelar jazz, egenkomponerad, på svenska. Det låter ganska mycket vis-jazz om materialet, även om låtarna är långa, med mycket solon. Sångerna känns genomkomponerade utifrån texterna och texterna är bra, enkla med små skiftningar som förändrar ordens betydelse. Lisa Löfgren är driven som sångerska, hon har jazzen i ryggmärgen men fokuserar på orden. En typisk ”några lyssningar behövs”-skiva.
(070115)



Kristina Bergvall
Djupare inför dig
(David Media)
Med sin andra skiva går Kristina Bergvall vidare, jag tycker att den är bättre än debuten. Hennes sång, mörk och särpräglad, och hennes gitarrspel, är personliga och uttrycksfulla och det är roligt att höra hur väl hon tas om hand av producenten Andreas Runeson. Väldigt enkelt, väldigt snyggt. Särskilt mycket gillar jag Du är ett hav, där musiken drar åt ett friare, nästan jazzigt håll.
(070115)