Att dela varandras berättelser

En ljummen kväll i maj samlas en grupp palestinska och israeliska konstnärer i Musrara, Jerusalem. Under hela våren har de, varje vecka, mötts för att samtala och dela varandras erfarenheter. Så småningom ska dialogen gå över i kreativt arbete och mynna ut i en gemensam utställning.

TEXT: HANNA LAGERLÖF

ELLA CAUSSOTO (se Trots Allt nr 2/04) leder, till-sammans med en palestinsk kollega, grupp-dialogen:
    "Syftet med gruppen är att deltagarna ska lära känna varandras berättelser. Genom den personliga berättelsen lär du känna den kollektiva. Vi kan inte förändra historien, men förändra inställningen vi har gentemot varandra och känna sympati. Genom att erkänna egna fel och brister kan man lättare acceptera andras ilska och sorg. Konstnärerna kan sedan arbeta tillsammans, just på grund av den starka och krävande dialogen. Genom dialoggruppen börjar de långsamt förstå hur de andra tänker."
    För kvällen visas filmen Bortom de mörka bergen, producerad av Tzach Nissenboim. Filmen är en dokumentär om en judisk familj i bosättningen Ofra på Västbanken, ett kontroversiellt ämne både för palestinier och israeler. Att två av de filmade familjemedlemmarna dödas i ett självmordsattentat under inspelningens gång, gör inte dokumentären mindre kraftfull. I början verkar deltagarna vara något förlägna, men allteftersom tar diskussionen fart.

Tzach Nissenboim Tzach Nissenboim är israelisk producent från Tel Aviv:     -  För sex år sedan var jag religiös, ortodox jude. Det här var min miljö. Nu bor jag i Tel Aviv och tillhör vänstern, men jag kan inte glömma dessa människor. De var mina vänner, min familj. Inför filmandet letade jag efter en familj som jag kunde dokumentera, en intressant familj med många ansikten. Jag ville möta familjen bortom politiken. Målet är inte att stereotypisera bosättarna, utan att se dem som människor. Det finns motsättningar inom oss alla.     -  Jag måste alltid ursäkta mig själv med att jag inte sympatiserar med bosättarnas ideologi, men med dem som människor. De ger uttryck för något inom mig som jag inte vet vad jag ska göra med. Denna film kommer ur nöden att försöka förstå mig själv. Men jag ville låta dem komma till tals och inte påtvinga dem mina åsikter. Jag ville dokumentera situationer som inte är dokumenterade. Du ges aldrig inblick i bosättarnas vardagsliv. Alla filmer som säljer utomlands handlar om palestinier. Det är något av ett problem för mig som filmskapare.

Bild: Eddie Gerald

Bild: Eddie Gerald

Kawther Matani Kawther Matani är palestinsk lärare från Jerusalem:     -  Det är problematiskt att göra en film om bosättare. Det är på något vis som att legitimera dem och göra dem till mainstream israeler, när de egentligen räknas som outsiders i det israeliska samhället. De är "the bad guys" och det bästa är att ignorera dem - liksom de ignorerar palestinierna - även om det är förödmjukande. Att bara fokusera på familjen och låta dem tala fritt, när de inte är medvetna om alla övergivna arabiska byar som omger dem är inte rättvist.     -  Styrkan med filmen är att den dokumenterar det vardagliga livet i bosättningen. Det är inte så stor skillnad på åsikter som kommer fram i filmen och på vad som ibland uttrycks på den palestinska sidan. Det finns extremister på båda sidor. Det var tragiskt att kvinnan i filmen dog, men hennes död gjorde inte att jag sympatiserade med henne. Det gjorde däremot familjens liv och vardagsproblem. Därmed inte sagt att jag kan förstå dem.     -  Bosättarna känner inte sina grannar, palestinierna, utan ser dem som landskap som de måste passera. För människorna i filmen kommer frälsningen när Gud vill och då kommer det onda, som är de andra, att övervinnas. Religionen har alltid politiska förtecken här.

Hanan Abu Hussein Hanan Abu Hussein är palestinsk keramiker från Jerusalem:     -  I början var jag skeptisk till om det var klokt att göra en film om bosättare, men det är bra att försöka förstå sig på deras ideologi och tankar. Det finns inte mycket annan information att tillgå, även om livet i en bosättning inte är helt främmande för mig, då jag undervisar barn där. Karaktärerna i filmen är motsägelsefulla. Är de religiösa eller inte? Allt är i konflikt, inte bara situationen runt omkring dem, utan också situationen i familjen. Jag känner med båda sidor. Vi har extremister i mitt samhälle också.     -  Det är svårt att vara konstnär här och jag känner mig varken som palestinier eller israel. Inga palestins-ka gallerier vill ställa ut mina verk eftersom jag sysslar med feministisk konst och då jag samarbetar med israeler blir jag inte heller accepterad i det palestinska samhället. Ibland upplever jag det som att jag blir inbjuden till israel-iska konsthallar bara för att jag är "palestinsk konstnär", men jag vill bli känd för min konst. Jag gör inte politisk konst i traditionell mening, men kvinnokonst är politisk konst. Jag vill arbeta med mitt samhälle som kvinna. Ingen ska kunna kontrollera mig och säga åt mig vad jag ska göra.

Bild: Hanna Lagerlöf

Bild: Hanna Lagerlöf

Ariane Littman-Cohen Ariane Littman-Cohen är israelisk konstnär från Jerusalem:     -  Den politiska situationen här gör att människor uifrån kan identifiera sig med palestiniernas lidande. Det är intressant att filmens huvudperson dör i Jerusalem och inte i Ofra, men jag kan inte sympatisera med henne då hon är bosättare. Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva antisemitism, det var därför jag själv flyttade hit från Schweiz när jag var 18 år. För mig är Israel en befrielse, men palestinierna tycker att staten bildades på deras bekostnad. Allt vi gör är inte rätt och vi måste lyssna till den andra sidan.     -  Något håller på att hända här. Människor vill mötas och samtala och denna grupp är ett exempel på det. Många israeler är upptagna med att leva sina liv och vet inte, men vill inte heller veta, vad som sker i territorierna. Jag vill se verkligheten och efter att ha sett vad jag har sett är jag inte längre samma människa. Med mina bilder vill jag visa på hur det är att leva här. Jag känner mig tvingad till det, jag kan inte bara dokumentera det vackra. Sedan jag började med den politiska konsten upplever jag att jag blivit motad bort från gallerierna, men jag arbetar inte för att tillfredställa någon.