Guds återkomst

Sedan Nietzsche dödförklarade Gud har vindarna vänt. En ny generation filosofer har på nytt börjat diskutera Gud, tron och religionen, med inspiration bland annat från den kristna mystiken.

TEXT: JAYNE SVENUNGSSON BILD: ANNA EINARSSON

I KRISTNA SAMMANHANG stöter man emellanåt på den putslustiga uppställningen:

      "Gud är död"
                    - Nietzsche
      "Nietzsche är död"
                     - Gud

Vitsen är i sin banalitet värd att begrunda. De båda citaten vittnar snarast om mindre välgrundat önsketänkande - den fyrkantige ateisten som drömmer om Guds död och den lika fyrkantige teisten som önskar sig Nietzsches frånfälle. Desto intressantare är de undertecknade namnen. Som om Nietzsche och Gud - i högsta grad levande - just gått förbi och klottrat ner sina signaturer.
    Tar man sig en snabb blick på den samtida filosofin upptäcker man nämligen just detta: Att såväl Nietzsche som Gud är ytterligt levande och närvarande. Det har helt enkelt gått mode i den gamle 1800-talsfilosofen, liksom det under senare år blivit alltmer populärt att åter sysselsätta sig med gudsfrågan. Dessutom tycks det råda ett märkligt samband mellan Nietzsches återkomst och Guds återkomst.



KÄNNS DET HELA ANINGEN RÖRIGT? Vi tar och backar drygt hundra år, och beger oss till vårt grannland i söder. Vi finner där prästsonen Friedrich Nietzsche som mycket riktigt filosoferar kring Guds död. Eller för att vara mer exakt, om hur den moderna människan dödat Gud.
    Nietzsche tog tempen på sin samtids kulturklimat. Men i ännu högre grad siade han om vad som komma skulle: 1900-talet, det århundrade då Gud dog i det västerländska medvetandet och kom att ersättas med en rad nya, sekulära "gudar"
    -  Förnuftet, Vetenskapen, Framsteget.
    Men nu har vindarna alltså vänt. En ny generation filosofer - med namn som Jacques Derrida, Jean-Luc Marion, Gianni Vattimo och Eugenio Trìas - har tröttnat på Guds obefintlighet inom filosofin. I en aldrig sinande ström av böcker har dessa europeiska stjärnfilosofer på nytt börjat diskutera Gud, tron och religionen. Den gemensamma nämnaren, förutom begivenheten på religion, stavas Nietzsche.
    Frågan är hur detta går ihop. Hur kan Nietzsche, förkunnaren av Guds död, vara till inspiration för filosofer som proklamerar Guds återkomst? Svaret måste sökas hos Nietzsche själv.
    När Nietzsche raljerar över religionen - vilket han ofta och gärna gör - finns där alltid en dubbelhet. "Gud är död" är aldrig Nietzsches sista ord.
    I ett sammanhang låter han exempelvis läsaren veta att det som utmärker honom och hans gelikar inte är att de inte längre finner någon Gud. Problemet är att de inte kan se något gudomligt i det som de flesta människor dyrkar som Gud. I ett annat sammanhang antyder Nietzsche att den Gud han sökt vederlägga inte är Gud som sådan, utan blott "moralguden". Värt att notera är också att dessa kryptiska uttalanden går hand i hand med en svidande kritik av den kristna borgerligheten och dess hyckleri.

DEN INTRESSANTA FRÅGAN blir mot denna bakgrund vilken Gud det är som dör i och med Nietzsches filosofi. Om Gud kan förklaras död, är det då verkligen Gud vi har att göra med? Svaret som många samtida filosofer ger är att den Gud Nietzsche förklarar död är just "moralguden".
    Nietzsche gör helt enkelt teologin en tjänst, genom att han avslöjar hur Gud inom modern kristendom alltmer kommit att reduceras till en moralisk princip, till ett dött filosofiskt begrepp.
    Det är här det verkligt spännande börjar. Oavsett Nietzsches egna avsikter (Nietzsche förblev djupt kritisk till den kristna religionen) öppnas med hans filosofi möjligheten att på nytt ställa frågan om Gud - om en Gud som inte på något enkelt sätt låter sig inskränkas till våra filosofiska begrepp och kategorier.
    Detta är just vad många filosofer idag sysselsätter sig med, vilket förklarar såväl Guds som Nietzsches ständiga närvaro. Precis som man kan fråga sig vilken Gud det är som Nietzsche förklarar död, kan man dock fråga vilken Gud det är som nu gör come back inom den västerländska filosofin.
    Aningen paradoxalt kan man säga - med 1600-talsfilosofen Blaise Pascals ord - att det handlar "inte om filosofernas Gud, utan om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud". Om den moderna filosofin och teologin lagt ner stor möda på att formulera ett gudsbegrepp som i allt väsentligt rimmar med det mänskliga förnuftet, märks nu en strävan att låta Gud bli hörd på Guds villkor.

MEN HUR ÄR DETTA MÖJLIGT? Kanske genom att inte vara alltför snabb med att pådyvla Gud våra definitioner och bestämningar. Genom att lyssna innan vi talar, genom att bli genomlysta innan vi tänder vår teologiska söklampa.
    Det är inte förvånande att den mystika teologin utgör en viktig inspiration för de postmoderna filosofer som intresserar sig för gudsfrågan. Dionysios Areopagiten, Mäster Eckhart och Angelus Silesius är namn som ständigt återkommer.
    Den viktiga insikt som dessa mystika tänkare förlänat oss är att Gud, för att vara Gud, måste vara en verklighet som överskrider alla våra begrepp och bestämningar. Så snart vi gör anspråk på att ha fångat Gud i en tjusig teologisk konstruktion, då kan vi vara säkra på att vi inte längre har med Gud att göra. Istället har vi gjort oss en begreppslig avgud - en idol. Eller med Nietzsches ord: vi har dödat Gud.
    Den kritiska fråga man kan ställa till denna nygamla gudsförståelse - mystikens Gud i postmodern klädnad - är om Gud inte tenderar att bli väl avlägsen. En Gud bortom alla mänskliga ord och bilder, är det egentligen något annat än en filosofisk abstraktion?
    Kritiken är befogad. Flera av de postmoderna gudsbrottarna snuddar ständigt vid den gräns där Guds annorlundaskap blir så totalt att varje kontaktyta mellan mänskligt och gudomligt försvinner.

SAMTIDIGT VÄGS DETTA starkt apofatiska drag upp av en mycket konkret sida. Hos nästan samtliga av de nämnda filosoferna förbinds de teologiska reflektionerna med en radikal etik eller praktik. Frågan om att tjäna och att älska Gud kan inte ställas bortom frågan om att tjäna och att älska den andra människan. Att vara troende handlar på motsvarande sätt inte så mycket om att bära på en uppsättning försanthållanden. Att tro är att i handling manifestera en skillnad i världen.
    Detta är kanske det viktigaste vi har att lära av dessa filosofer. Inte minst i en tid då mycket av religionen kommit att handla om att ha "rätt" tro, och att i namn av denna tro tillåta sig att trampa på dem som inte uppfyller kriterierna för denna tro.
    "Det är inte en 'tro' som skiljer ut den kristne: den kristne handlar, han skiljer ut sig genom ett annorlunda handlande", skriver Nietzsche argt, apropå sin samtids dömande kristna. Kanske behöver man snudda vid den egg där Gud nästan dör för att denna insikt ska börja gro?



Bild: Emmanuel Ingelsten

Jayne Svenungsson är lektor i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan Stockholm. Hennes avhandling Guds återkomst - en studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi finns utgiven av bokförlaget Glänta och kan beställas på: www.daidalos.se

« «  Tillbaka